Gamla Elfsborg

Gamla Elfsborgs var en befästningsanläggning vid Göta älvs utlopp som uppfördes i mitten av 1300-talet och var i bruk fram till mitten av 1600-talet. Den är även känd som Elfborgs hus och Elfborgs slott.

Det nutida namnet Älvsborg kommer från namnet Eluesborgh som användes på 1300-talet. I gamla västsvenska ortnamn betyder öse, øse, os och liknande åmynning. Se til exempel orten Lödöse, som under medeltiden var en viktig hamnstad vid Göta Älv.

Gamla Elfborg låg på den södra sidan av Göta älv, på den plats som idag heter Klippan och ingår i stadsdelen Majorna i Göteborg. Fästningen uppfördes initialt i trä, vilket senare byttes ut mot granit och tegel.

Av den medeltida träkonstruktionen finns inte några synliga spår kvar i Klippan, däremot kan man se en del rester av de byggnationer som gjordes under renässansen. Ruinen är skyddad av en takkonstruktion för att inte förstöras ytterligare. Gamla Elfsborg har grävts ut flera gånger av arkeologer under 1900-talet.

1300-talet

Ett av de äldsta skriftliga beläggen för en befästning på den här platsen hittar vi i Ålholmstraktaten från år 1366, som nämner ett ”hus” vilket på den tiden betydde borg. Ålholmstraktaten var en skriftlig överenskommelse mellan Albrekt av Mecklenburg och Valdemar Atterdag, och innebar slutet på den allians som tidigare existerat mellan Valdemar Atterdag och Magnus Eriksson.

Borgen var på den här tiden byggd i trä, och kung Håkan Magnusson hade satt borgens slottslän i pant för ett lån. En borgs slottslän var ett geografiskt område som avdelats för borgens underhåll. Om det sattes i pant för ett lån tillföll inkomsterna från länet panthavaren tills lånet var slutbetalt. Vi vet inte exakt när Håkan Magnusson betalade tillbaka lånet och återfick panten, men vi vet att det skedde senast år 1370. Redan år 1377 blev dock slottslänet pantsatt igen, denna gång av drottning Margareta Valdemarsdotter.

1400-talet

År 1434 utbröt engelbrektsupproret, som riktade sig mot Erik av Pommern som då var kung över Kalmarunionen. Upproret leddes av Engelbrekt Engelbrektsson och hade sin bas i Dalarna och Bergslagen, från vilken det gradvis spred sig till resten av Svealand och vidare ned genom Götaland. År 1436 överlämnade den tyske befälhavaren Mattias van Kaalen Elfsborg till upprorsmännen, som valde att inte bränna borgen trots att de brände många andra av de borgar som tillföll dem.

År 1439 belägrades borgen av norska styrkor ledda av Johan Umreise. Norrmännen byggde en belägringskrans, men lyckades inte inta borgen. Efter att borgens befälhavare Ture Stensson (Bielke) fått förstärkning utifrån gav norrmännen upp efter tio veckors belägring.

Under 1450-talet anfölls borgen av danske kung Kristan I:s styrkor både år 1452 och år 1455. Båda gångerna misslyckades angreppen, och borgens befälhavare Tord Bonde lyckades hålla fienden ute. Samma år som det sista anfallet överlämnades dock borgen av Gustav Olofsson till den norske riddaren Olav Nilsson (Skanke). Varför så skedde är fortfarande oklart, men resultatet blev att den danske kungen kunde ta kontroll över borgen. Borgen var sedan (med några kortlivade undantag) i dansk kontroll till år 1471, då den togs tillbaka av svenska trupper.

1500-talet

Efter tre decennier under svensk kontroll anfölls borgen av den danske prinsen Kristian, som senare skulle komma att bli kung Kristian II av Danmark – mer känd som Kristian Tyrann i Sverige. Prins Kristian och hans styrkor brände ned borgen, som på den här tiden fortfarande var en träborg.

Här är en teckning från år 1502 som visar hur borgen såg ut innan den brändes ned:

År 1519 byggde danskarna upp borgen igen, men redan fyra år senare brände de ned den då de lämnade området. Deras uttåg skedde samma år som Kristan II avsattes, Gusta Vasa valdes till kung av Sverige och Kalmarunionen upplöstes.

Elfsborgs slott (Älvsborgs slott)

Den nye svenske kungen Gustav Vasa lade stora resurser på att bygga upp borgen igen, och beordrade invånarna i staden Nya Lödöse att flytta och bosätta sig sydväst om borgen, vilket skedde på 1540-talet. Så uppkom staden Älvsborg, som ses som en föregångare till staden Göteborg.

Under hans Gustav Vasas son Erik XIV:s regeringstid (1560-1568) förstärktes borgen rejält och blev en stenborg – Elfborgs slott.

När det nordiska sjuårskriget utbröt år 1563 angrep danskarna slottet och svenskarna brände själva ned staden kring slottet och flyttade tillbaka till Nya Lödöse. Den 4 september 1563 intog danskarna Elfborgs slott, och de behöll sedan kontrollen över slottet fram till sommaren 1571 då de överlämnade slottet till svenskarna i enlighet med vad som avtalats i och med fredsfördraget i Stettin året innan. För att få tillbaka slottet lovade Sverige att betala 150 000 riksdaler silvermynt inom tre år (Elfborgs första lösen). Behovet av att snabbt få in tillräckligt med pengar till Elfborgs lösen gjorde att någonting som tidigare aldrig existerat i Sverige infördes – en skatt som baserade sig på en individs tillgångar. För att kunna genomföra detta projekt behövde skatteindrivarna uppföra detaljerade skattelängder där de skattskyldiga bönderna antecknades tillsammans med information om hushållets sammansättning och hur mycket som skulle betalas. Dessa skattelängder är idag mycket viktiga för släktforskare och andra historiker, eftersom de – till skillnad från de flesta andra urkunder – innehåller information om ”vanligt folk”.

Efter att Elfborgs slott hamnat i svenska händer skapade man en plan för hur slottet skulle befästas ytterligare, och under slutet av 1500-talet genomfördes flera viktiga förstärkningar.

1600-talet

År 1611 bröt Kalmarkriget ut, och 1611-1612 uppfördes ett blockhus på Skinnareklippan, en klippa som låg mitt framför slottets port. Denna extra förstärkning av Elfborgs slott var dock inte tillräcklig för att stå emot det danska anfallet i maj 1612 eftersom danskarna placerade sig i Sannabacken och sköt mot slottet med kanonkulor.

Svenskarna fick tillbaka slottet igen efter freden i Knäred 1613, men även denna gång tvingades man betala lösen. Elfborgs andra lösen uppgick till svindlande 1 miljon riksdaler. För att få ihop pengarna infördes extraskatter, och staten fick även ta upp lån och använda intäkter från kopparhandeln. År 1619 var Elfborgs andra lösen äntligen slutbetald och Danmark lämnade över slottet till svenskarna. Samtidigt överlämnade man två städer (Lödöse och Nya Lödöse) som man hållit som pant, tillsammans med sex härader i Västergötland: Sävedal, Askim, Bollebygd, Ale, Vättle och Flundre.

Under perioden 1620 – 1660 genomfördes både reparationer och förstärkningar av Elfborgs slott, inklusive vallgrav och utanverk. På Skinnareklippan uppfördes skans och retranchement. Slottet var rustat till tänderna under krigsåren 1656 – 1658, men år 1660 beslutade regeringen att Elfborgs slott skulle raseras och att detta skulle ske genom sprängning. I området längs älvens mynning fanns nu två mer moderna befästningar: en på Stora Billingen och en på Kyrkogårdsholmen.

Innan Elfborgs slott sprängdes flyttade man en stor del av inredningen till befästning på Kyrkogårdsholmen, som kom att kallas Nya Elfsborg.

Rasmasorna som skapats vid sprängningen av Elfborgs slott användes som material för nya byggnadsverk och forslades därför gradvis från platsen. År 1673 ansågs raseringen vara komplett.